11 oktober- internationella flickdagen

För att det inte nånjävlastans är okej att 39.000 flickor varje dags gifts bort emot sin vilja. Att de inte har någonting att säga till om. Att de ses som ett objekt som ska föda barn. Att de inte får möjlighet att gå i skolan eller en utbildning. 
Du hade inte tyckt att det var okej om det hände din syster, kompis, kusin etc, och därför är det lika inte okej att det händer någon som du inte känner! #förhenne


pain means you're alive

De senaste dagarna har livet varit sådär jobbigt igen. Som om man spolade tillbaka tiden till september, november, december eller januari. Jag fick känna på hur mörkret kändes igen. Hur det känns när tankarna tar över en och hur smärta och rädsla egentligen känns. 
Men det gav mig också en inblick och känsla av att jag hade kommit ifrån det. Att jag hade börjat bli fri, men det är också därför det är jobbigt att det kommer tillbaka. För det är som att falla tillbaka till en trygghet, där man inte behöver kämpa för nått utan man kan göra som alla tankar säger till en. 
Men i det mörker kan man inte leva. Det är inget liv. Man lever inte, man överlever. Om knappt det.
Så att nu resa sig upp igen och börja om på ett sätt är jobbigt. Men känslan av att vara här ger mig en känsla av obehag och panik. Så har jag på ett sätt kommit hit igen, ska jag ta mig ifrån det igen. 

jag har sett hur den där skiten alltid tär på dig, jag ska kriga för din skull och finnas där för dig, när du stupar nästa gång så vill jag bära dig, låt mig vara din soldat 

don't underestimate the power of music

De här två hängde jag med hela dagen idag. Hörlurarna på och musiken på hög volym för att stänga ute allt medan ögonen såg på we heart it i timmar för att på något sätt fly ifrån verkligheten ett tag.
 
//
 
Men på ett sätt känns det så fel att alltid göra så, Stänga av allt och dra sig undan. Gömma sig ifrån allt och alla. Man ser telefonen lysa men öppnar det inte utan klickar bara bort det. Hur mycket man älskar den personen som skickade det finns det vissa dagar inte ork tilll att ta en konversation med den. Man orkar inte ljuga om att allt är bra, orkar inte lotsas skratta åt ett skämt, orkar inte förklara hur man mår för att man inte ens vet det själv. Man vill bara gömma sig och lotsas att man inte finns och väntar på att dagen ska gå så att man sedan kan börja om på nytt dagen efter.
 
Det är sånna här dagar jag är glad att jag har all musik jag lyssnar på. Alla personer som sjunger om allt som gör ont eller som får en att glömma det. Säg aldrig till någon att musiken som den lyssnar på är dålig eller att du hatar den artisten eller att "men det är ju bara en artist". För det är inte så. Den eller de personerna kan vara anledningen till att flera personer är här. Att den står här med sin högra och vänstra fot på jorden. Allt tack vare en person och dens musik. Så tänk på vad du säger innan du öppnar munnen. Du behöver inte älska all typ av musik eller artister, men ha tillräckligt med respekt för att inte hata dem. För den personen kan betyda allt för någon annan.
 
Jag kan sitta i timmar och lyssna och se på liveframträdanden för att få en dag att gå. Få den att ta slut och hoppas på att morgon dagen blir bättre. Känna att någon är bredvid än och samtidigt vara ensam. Ha en person som inte lämnar en oavsett. En som inte går för att det blev lite jobbigt eller inte hör av sig på några dagar. Den som alltid är där och förstår utan att du behöver berätta eller säga ett ord
 
//
 
 

I'll be fine, just not today

Hade tänkt att skiva något positivt och att detta var en bra dag, men jag är så trött på att ljuga om det. Trött på alla lögner som är överallt om att allt är bra, när det inte är det så vi hoppa den lögnen idag och möter sanningen och verkligheten.

Idag är en sån där dag så jag är "sick and tired of being sick and tired" och man bara gräver ner sig allt lite djupare, tänker lite mer och gör allt lite värre. Ska sluta skriva här nu innan jag börjar på en novell om hur allt är, så istället så hörs vi imorgon då allt förhoppningsvis känns lite bättre. xx. 

 

♡♡♡

 
Ni vet känslan när man behöver en kram. När man behöver någon om håller ihop en. Någon som håller i en. Någon som håller ihop allting åt en för någon sekund för att allt inte ska rasa samman.
Känslan när man vill vara nära någon, men man ändå är rädd för det.
När man vill träffa någon som gör en glad men någonting i en säger att det är fel att vara glad.
När man vill, men inte vågar.
Det är precis så det är.
 

Att man kan vara så full av saker och samtidigt känna sig så tom

Allt i huvudet är kaos. När allt hade lugnat ner sig och jag hade börjat kunna acceptera saker som inte går att ändra på, så kommer allting tillbaka på en igen. Som en hård käftsmäll. En hård kall vind full av is och grus som slår rakt i ansiktet. Man sitter och stirrar rakt ut i ingenstans medans sekunderar och minutrar passerar. Man hör musiken ifrån datorn men man är inte medveten om vad den spelar. Allt fortsätter att vara som innan, men jag har hamnat under ytan igen och försöker allt jag kan för att ta mig upp igen. Att ta mig dit jag var när jag vaknade imorses. 
Jag hatar det här. Att allting kommer när man börjar våga andas ut och känna att "jo nu snart så är det okej". Då. Precis just nu vänder allt på en sekund och allt man har byggt faller samman. Hela världen rasar och jag tappar greppet om allt jag hade hunnit fånga upp, därav mig själv. huvudet känns tomt, men ändå snurrar allting runt. Men som alla andra gånger så får man resa sig upp ifrån marken, sopa av gruset ifrån knäna, plocka upp sina saker och gå vidare. Men det är så jobbigt att ta sig upp. 
 
 

It´s okay not to be okay

Dagar består av tårar, oro och en slags rädsla. Man är arg, men vet inte på vad. Så arg så man vill slå på allting som finns i ens närhet. Men man vet fortfarande itne på just vad man är arg på. Men jag antar att det är för att livet är så orättvist. Så fucking jävla äckligt orättvist. Varför kan inte någon människa som har gjort dåliga saker som en mördare eller våldtäcktsman få all denna skiten istället? Någon som nästintill förtjänar det.

Man känner sig så hjälplös. värre än en liten kattunge. Vad jag än gör så kan inte det förändra någonting. För allt har redan hänt och allt har redan gått för långt för att jag ska kunna göra något. Känns mer som att ju mer man försöker, ju värre blir det för att man hoppas på att det ska bli bättre eller vara över, men det slutar allting i någon ända med en stor besvikelse och tårar som rinner i dagar. Drömmarna på nätterna målar alltid upp det värsta som kan hända. 

Att tonåren är en tuff tid har man alltid fårr höra, men att allt skulle vara såhär eller att det skulle vara tufft på detta sättet, hade jag aldrig anat eller föreställt mig. 
 
Förvänta er inte saker där ni vet att det kan komma något emellan och förstöra det helt. För när det händer så blir allting ännu värre. 
 
 

Årets bästa vecka har börjat

Fortfarande vaken fastän jag borde sova. Men denna veckan kommer det bli lite sömn med musikhjälpen som orsak. I år går alla pengarna till att kvinnor ska få öveleva sin graviditet eftersom varannan minut så dör en kvinna pga att hon är gravid eller har förlöst sitt barn utan barnmorska och har blivit sjuk. Varannan minut. Tänk nu. och så räknar du till 120 så har två kvinnor på den tiden hunnit dö.

Tycker också att detta kan vara en tid att tänka på allt som man har. Även om det är jul och alla önskar sig den dyrare saken efter den andra. Är det inte dags att vi nu (om du inte redan har gjort det) stannar upp och ser allt som vi redan hr runt omkring oss. Om du läser detta så har du i alla fall en dator eller en dyr telefon och Internet. Du har den senaste veckan kunnat äta dig mätt, både frukost lunch och middag. Du har rätt och kanske tom en plikt att du måste vara i skolan och få en ordntlig utbildning så att du senare kan få ett jobb. Du är här och du lever. Samtidig som någon just nu sitter och drömmer om ditt liv. Om att få äta sig mätt eller i alla fall få vatten.

Det är inte fel att önska sig dyra saker i julklapp, men se alla saker som du faktiskt har innan du fyller på den listan med den senaste telefonen fast du fick en ny för tre månader sen. Och istället för att klaga och vara sur på dina föräldrar för att du inte fick den där tröjan för ett fyrsiffrigt belopp.

Var tacksam för allt du har. Stora som små saker och ta inte förgivet att alla har samma förutsättningar som du. 
 

Remember November

Satt och tittade igenom min hårddisk och arkivet på bloggen ifrån november förra året för att se vad jag hittade på då.
Började månaden med att vara i Borås ridhus och fota på Änglahoppet. Dagen efter det så gick jag upp vid 03.00 för att köpa biljetter till One Direction (inget har förändrats på den punkten sen dess, det har bara blivit värre hahahaha) Några dagar senare så släpptes deras andra album som jag fortfarande lyssnar på. Jag vann även en fototävling (bild 5) och var och såg den sista Twilight-filmen på bio . I slutet av månaden kom den första snön och jag och min syster bakade lussekatter och pepparkakor.
 
 
 

Jag faller

Jag reser mig upp och sopar bort smutsen på knäna och börjar springa igen. Känner smärtan i knäet ifrån när det träffade den steniga asfalten, men ignorerar den och springer på. Vad jag springer ifrån vet jag knappast inte men jag är rädd. Rädd för mig själv och vad jag ska göra. Jag är inte jag. Jag styr inte mig själv. Någon annan styr min kropp och leder mig till något som ifrån början skulle bli något bra, men nu känns som den rakaste vägen till helvetet. Men någonstans tror jag fortfarande på att detta är vägen till det bättre. Samtidigt vet jag att jag springer förgäves. Man kan inte springa ifrån sig själv eller sina tankar, de kommer i kapp en förr eller senare. Men denna gången känns det som att jag har kontrollen. Kontrollen över mig själv. Kanske alla försök till att få det att bli bättre nu fungerar. Kanske jag idag kan springa ifrån mig själv och bli lycklig på ett annat sätt än vad rösten inom mig säger. 
Jag snubblar åter igen på mitt eget skosnöre. Faller och slår i mitt redan skadade knä ännu en gång och skrapar även upp det andra och känner hur gruskornen tränger sig i mina handflator när jag tar emot mig.
Jag försöker ställa mig upp, men det går inte. Något eller någon trycker ner mig emot marken och håller kvar mig där. Hur mycket jag än försöker så går det inte att resa sig upp.

Jag kom ikapp mig själv. Jag lyckades inte att fly denna gången heller. Det blev endast ett fall, värre än vanligt och alla tankar är tillbaka i huvudet där de var innan.

 
Någon som jag har börjat göra den senaste tiden är att skriva väldigt mycket. Skriva ut allt jag tänker och inte tänker på för få ur mig det. Som att rensa huvudet på något sätt. 
Vill ni att jag ska dela med mig med lite av det som jag skriver här?
 
 
 

+ // -

Bra saker som har hänt idag:
 
Niall Horan (ifrån 1D), hans kusin svarade på min tweet (jag vet det låter ytligt, konstigt och långt borta, men ni förstår inte lyckan!)
 
Vi fick sluta tidigare ifrån skolan så jag hann träffa mamma och komma hem tidigare ifrån skolan
 
Jag har bakat bullar och chokladbollar, som är nyttiga
 
Skolmaten var god
 
 
Dåliga saker som har hänt idag:
 
Har otrevliga skoskav på båda fötterna
 
Åt bulldeg (vilket jag ångrar så brutalt mycket..) och har just nu ont i magen
 
Har inte pluggat så mycket matte som jag skulle ha gjort
 
Har bara velat lägga mig på golvet och bryta ihop varje sekund av denna dag

Diet Crazy Mums

Låg i soffan innan och bläddrade igenom alla program och kanaler och letade efter något roligat att titta på. Något som brukar var ganska omöjligt när man är sjuk. tillslut hamnade jag framför Kanal 3 och ett program som hette Extrema Mammor. Detta avsnittet handlade om mammor som kontrollerade sina barns vikt, träning och mat. Ena mamma vägde sin dotter 3 gånger per dag och såg ingen ohälsosamt med det. En 6 årig tjej sa "mina ben och mage och tjocka. Jag är överviktigt" Den här tjejen gick på en sockerfri-, lågkolhydrats- och lågfetthaltig-diet tillsammans med sin mamma. Tjejen var åter igen 6 år gammal.
Grejen var egentligen den att det var mammorna som hade problemet kring mat och träning, men lät det gå ut över sina barn. Ena mamma tränade inte utan förlitade sig på sin bantningspiller, men hon hade mage att tvinga sin dotter göra 200 situps och 100 armhävningar varje dag. 

Jag låg i soffan och var så arg och förbannad på mammorna att jag nästan kunde se rök pysa ut igenom öronen på mig. Att man kan med att göra så emot sina barn? Inget av barnen vad överviktig eller på gränsen till det. Det puttade sina barn närmre och närmre det kontrollbehov och ätstörning som de själva har. 
 
Sökte igenom hela google för att hitta ett ställe där man kunde se det men hittade ingen sida (där man inte var tvungen att var medlem på..)
Men här är en liten del utav det.
 

read all about it

Tänkte skrive något kul och roligt här man fastnade i en text på Zara's blogg före jag skulle börja skriva. En text som handlar om våldtäckter i Kongo. Jag han läsa några rader innan tårar kom och jag insåg hur (förlåt) men jävla bra vi har det i detta land där i-landsproblem nästa är de enda problemen vi har. Har inte ord för att skriva något mer om det, utan ni får läsa texten själv för känner mig mållös och nästan äcklad av mig själv. För att detta är deras verklighet. Det som de lever i varje dag, medan vi sitter och uppdaterar vår Facebook om hur otroligt bra våra liv är. Medan vi gör det så händer det. Men istället för att göra något åt det så blundar vi för sanningen och tänker "det där tar någon annan hand om", "det händer inte mig så jag behöver inte bry mig"
Läs texten HÄR
 

Jag älskar dig, föralltid

Imorses gick jag till stallet och gjorde något av det värsta jag har gjort. Sa hejdå till Kisandra. Min allra bästavän sen nästan 4 år tillbaka. Min fina foderponny ska nu åka till en annan familj och göra en annan liten tjej lycklig. Hon ska få springa i skogen, med någon annan. Bli hämtad i hagen, av någon annan. Få mat, av någon annan. Bli älskad, av någon annan.
Just det där "någon annan" gör så ont att veta att den personen inte kommer att vara jag. Tror inte att jag riktigt har förstått vad som har hänt än, men jag kan säga att flera hundra tårar har runnit på mina kinder och fler kommer det att bli. Hon har varit och är fortfarande den lilla vita ponnyn som alltid får en att bli glad av att bara titta på henne. Att sitta på hennes rygg mitt ute i skogen helt ensamma och bara vara, galoppera på stora åkrar och upp för backar, träna hemma i paddocken; finns det inte ord som kan beskriva hur det känns. 
Även om våran mesta tid tillsammans har bestått av skador och rehab träning så skulle jag aldrig byta ut sig emot någon annan. Hela du gör mig bara så lycklig så jag vill skrika.
Att veta att vi inte kommer att göra allt detta igen känns som att trycka in en kniv i hjärtat på sig själv. Som att kväva sig själv och ta bort en den av sig själv. 
 
Kommer fortfarande ihåg första gången jag såg dig i hagen i ditt lilarutiga täcke och åt gräs en dimmig höstdag i oktober. Jag sa "åh vilket söt ponny, hon ser nästan ut som en sagohäst" Och mamma skrattade lite åt det jag sa och tyckte att hon såg ut som en häst vi hade för flera, flera år sedan. Inte visste jag då att du skulle vara som min egna i nästa fyra år.
 
Jag skulle bara vilja tacka dig för allt. Allt du har gjort. Alla tårar du har fått i din man och tittat på mig med ledsna ögon. Alla tankar du har fått bort. Alla gånger du har kommit springande till mig i hagen med öronen framåt och blivit glad. Alla deppiga dagar du har gjort till glada dagar. Alla gånger du har fått mig att resa mig när jag har fallit. Tack för 4 helt underbara år, fulla med galna minnen. 
 
Dina små hovar har satt stora spår i mitt hjärta och jag kommer aldrig, aldrig, aldrig någonsin att glömma dig.
Jag älskar dig, föralltid.
 

Sov gott älskling

Usch, detta gör ont i hjärtat att skriva, men våran fina kissekatt Svinto är borta.. föralltid.. Han kom hem i torsdags kväll och var jättesjuk och rörde sig knappast och låg på golvet med huvudet nästan i vattenskålen och hade inte ens energi till att dricka. Mamma fick lyfta upp honom till soffan för att han inte orkade själv och
nånstans då kände jag att det var slutet och sen i fredags morse har vi inte sett honom...
Vår ost-älskande katt med lockig päls som ett får på magen och som var ägare till det mest irriterande jamandet på morgonen. Mitt enda sällskap under tiden som jag var sjuk hela februari och mars.
♥♥Sov gott älskling ♥♥
 
 
 

Inga ord behövs

Titta på filmen, och tänk. Gör det du vill och låt ingen säga till dig att du inte kan. Gör någon det, använd det som motivation, vänd dig och och säg "watch me" tillåt inte att någon kör över dig och dina drömmar utan jobba för dom tills det verkligen är slut.
 

Allting går runt

Vaknade imorses med ont i halsen och lite feber. Nej detta är inget skämt!
Fick vara frisk i nästan 2 veckor innan jag nu blev sjuk igen. Hoppas bara att kroppen kan ta hand om det själv så jag slipper ännu en antibiotikakur. Har varit sjuk nästan konstant sen den 2 februari och har tröttnat på det för ganska längesen. Mitt humör är verkligen inte på topp just nu, men jag fick ju vara frisk på konserten i alla fall (försöker så något positivt i allt det här) 
Hoppas att ni mår bättre och att eran vår har varit roligare än min för just nu så känner jag att den fina förkortningen "FML" stämmer in bättre än någonsin. Kram

Quote

Mitt favorit citat!

 
 
 

28 dagar

 
Ja denna månaden kommer jag mest ihåg som att jag var sjuk (exakt en månad idag). Har legat i in säng 3 veckor av denna korta månaden.
Dagen före jag blev sjuk så blev jag med Bieber-biljetter♥, efter det har det inte hänt så mycket mer än sjukhusbesök, ambulansåkande, fått mina One Direction biljetter hemlevererade, köpt/fått en ny telefon, haft katten som sälskap på dagarna, längtat efter sommaren och kommit efter i alla ämnen i skolan.
 
Hoppas att eran senaste månad har varit lite friskare än min!

En lycka som inte går att förklara med ord

Satt och åt innan då det kom en stor svart skåpbil och jag tänkte "den ska nog bara vända", men nej, den stannnade och det gick ur en person. Jag gick och öppnade och han frågade efter min syster, men hade fel efternamn. 
Tillslut sa han att det stog fel i hans papper och han bad mig skriva på att jag hade tagit emot det. Eftersom min syster inte bor hemma just nu så sa mamma att jag skulle öppna det. När jag vänder på kuvertet så ser jag att det stor "United Kingdom" på baksidan och hela jag stannar upp och får ett glädjerus i kroppen.
 
Mamma tittar konstigt på mig och frågar varför jag ler så mycket. "Jag tror jag vet vad det är...." svarar jag och öppnar ännu ivrigare. Tilslut står jag med det i handen.
Mina One Direction biljetter till konserten i London i april som jag har väntat på sen den 25 september.
 
Åååh detta var precis vad jag behövde idag!! Det gjorde min nästan lite friskare, asså ååååh! Nej, nu ska jag inte ta ut mitt fangirlande och lycka, men lite fler bilder på alla mina konsert biljetter (detta är 1/3 konserter som jag ska på i vår) får ni se!
 
 
Inte de bästa platserna, men jag ska få se One Direction! #Lycka

Tidigare inlägg
RSS 2.0