Allt i huvudet är kaos. När allt hade lugnat ner sig och jag hade börjat kunna acceptera saker som inte går att ändra på, så kommer allting tillbaka på en igen. Som en hård käftsmäll. En hård kall vind full av is och grus som slår rakt i ansiktet. Man sitter och stirrar rakt ut i ingenstans medans sekunderar och minutrar passerar. Man hör musiken ifrån datorn men man är inte medveten om vad den spelar. Allt fortsätter att vara som innan, men jag har hamnat under ytan igen och försöker allt jag kan för att ta mig upp igen. Att ta mig dit jag var när jag vaknade imorses. 
Jag hatar det här. Att allting kommer när man börjar våga andas ut och känna att "jo nu snart så är det okej". Då. Precis just nu vänder allt på en sekund och allt man har byggt faller samman. Hela världen rasar och jag tappar greppet om allt jag hade hunnit fånga upp, därav mig själv. huvudet känns tomt, men ändå snurrar allting runt. Men som alla andra gånger så får man resa sig upp ifrån marken, sopa av gruset ifrån knäna, plocka upp sina saker och gå vidare. Men det är så jobbigt att ta sig upp.