Något jag kom att tänka på när jag gick hem ifrån gymmet idag var vilken skillnad jag har gjort på mig själv med min träning det senaste året. För exakt ett år sedan låg jag just nu i en säng på sjukhuset en kanyl i armen som jag fick antibiotika i 4 gånger om dagen. Att gå ur sängen och ta några steg till toaletten var som att gå 1 mil. Febern låg över 40 i över en veckas tid och maten som kom innanför munnen kom upp lika fort pga hosta. Sov på nätterna gjorde jag inte och var hemma ifrån skolan i 3 veckor men var sjuk i totalt 10 veckor. Mycoplasma. En värre sorts lunginflammation + ögon- och öroninflammation och konstant huvudvärk var det jag hade. 4 kurer av antibiotika i tablettform var det som behövdes för att bli av med skiten, Alla muskler på kroppen försvann och jag åt knappast ingenting. Jag kunde inte stå upp i mer än någon minut för jag fick sån kramp i mina vader och så fort jag reste mig upp så svimmade jag.

Sedan dess har det hänt en hel del. Jag har ökat ett x antal kilo muskler och min kondition är aningen bättre.Jag har blivit strkare fysiskt och psykiskt och lärt mig att det sitter i huvudet och inte i kroppen att man orkar saker. Den sjukdomen var som en vändpunkt så jag insåg att för att bli frisk så måste jag ta hand om insidan av kroppen och inte bara utsidan. Så på ett sätt är jag glad att jag blev sjuk (kanske inte hade behövt bli riktigt såå sjuk) för att jag lärde mig så himla mycket under den tiden och lärde känna mig själv och min kropp och senare att lyssna på den på ett annat sätt. Jag har en bild på mig själv när jag ligger i sjukhussängen och jag blir nästan gråtfärdig när jag ser mig själv för att jag ser så liten, ynklig och sjuk ut.