Jag faller

Jag reser mig upp och sopar bort smutsen på knäna och börjar springa igen. Känner smärtan i knäet ifrån när det träffade den steniga asfalten, men ignorerar den och springer på. Vad jag springer ifrån vet jag knappast inte men jag är rädd. Rädd för mig själv och vad jag ska göra. Jag är inte jag. Jag styr inte mig själv. Någon annan styr min kropp och leder mig till något som ifrån början skulle bli något bra, men nu känns som den rakaste vägen till helvetet. Men någonstans tror jag fortfarande på att detta är vägen till det bättre. Samtidigt vet jag att jag springer förgäves. Man kan inte springa ifrån sig själv eller sina tankar, de kommer i kapp en förr eller senare. Men denna gången känns det som att jag har kontrollen. Kontrollen över mig själv. Kanske alla försök till att få det att bli bättre nu fungerar. Kanske jag idag kan springa ifrån mig själv och bli lycklig på ett annat sätt än vad rösten inom mig säger. 
Jag snubblar åter igen på mitt eget skosnöre. Faller och slår i mitt redan skadade knä ännu en gång och skrapar även upp det andra och känner hur gruskornen tränger sig i mina handflator när jag tar emot mig.
Jag försöker ställa mig upp, men det går inte. Något eller någon trycker ner mig emot marken och håller kvar mig där. Hur mycket jag än försöker så går det inte att resa sig upp.

Jag kom ikapp mig själv. Jag lyckades inte att fly denna gången heller. Det blev endast ett fall, värre än vanligt och alla tankar är tillbaka i huvudet där de var innan.

 
Någon som jag har börjat göra den senaste tiden är att skriva väldigt mycket. Skriva ut allt jag tänker och inte tänker på för få ur mig det. Som att rensa huvudet på något sätt. 
Vill ni att jag ska dela med mig med lite av det som jag skriver här?
 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (bara jag som ser)

Din blogg/hemsida:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0