trehundrasextiofem dagar

Så längesedan är det jag just nu befann mig i Globen med min Justin endast metrar ifrån mig. Tårar fyllde kinderna, halsen sved av skrik och sång, fötterna gjorde ont. Men just då betydde det ingenting. Det enda som betydde något var lyckan. Lyckan av att leva sin största dröm. Lyckan av att äntligen efter flera år få se honom. Höra honom sjunga och se att jo, hans finns faktist i verkligheten.
Känslan av att vara hel. Att det var okej att visa alla känslor. Dela den stunden med flera tusen andra som förstår vad man menar.
Alla var likadana. Visa sin smärta och lät Justin ta bort den. Visa glädje och delade den med honom. 
Jag kan fortfarande höra allt skrik, all sång och se lyckan i alla ögon. För det är timmar ur mitt liv som jag aldrig aldrig aldrig kommer att glömma. 
 
"Känslan i när nedräkningen kom upp på klockan. 10 minuter. Om 10 minuter kommer han ut på scenen. A n d a s. In och ut. Repetera. In och ut. Klockan gick så sjukt fort. Endas sekundrar kvar och man såg lyckan och förväntan i allas ögon. En röst börjar prata men komme inte ihåg vad den sa mer än att slutet lät "be strong, be brave, but mostly BELIEVE" sen öppnades den stora skärmen. Delades i två delar. Där ifrån såg man något komma närmre. Justin. Som hängde i vingar av instrument. Han kom längre ut på scenen och sänktes ner till den. Dansarna kopplade loss honom och han tog några steg framåt  skrek "lets gooooo Stockholm Sweden i want you to make some noise!!" och All Around The World började spelas och jag visste inte vad jag skulle göra eller ta vägen. Tärarna bara rann, rösten sprack och kroppen var förlamad. Just då hade ingenting annat i livet någon betydelse. Det enda som fanns i mit huvud och tankar var att han, Justin, min lifesaver stod på en scen några metrar ifrån mig. Fy i helvete vad lycklig jag var."
 
24.04.13♥

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (bara jag som ser)

Din blogg/hemsida:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0